Begravning

Det var en fin begravning igår. Jag grät inte, men nog var det nära flera gånger. Blommorna var underbart vackra, prästen sa många bra saker och det var väldigt tjusig musik. Dessutom var det bara psalmer som jag kunde som vi sjöng och det hela kändes bra. Du vet, sorgligt men bra.

I församlingsgården efter jordsättningen så åt vi smörgåstårta och vanlig tårta och sen pratade prästen lite till. Han avslutade hela alltihopa med min dikt och även om jag inte gillade hur han läste den så blev jag rörd. Sen kom alla som inte var familj fram och tog i hand och pratade med oss och det var flera som frågade om vem som skrivit dikten och sa att det var väldigt fint skrivet. Någon till och med undrade om hon kunde få en kopia. Jag sa ja och kände mig förlägen fastän jag inte riktigt visste varför.

I morse var jag och M till kyrkogården innan jag skulle åka tillbaka till Uppsala. Jag fick vara i fred en stund och så fick jag sagt något som jag har tänkt på ett tag nu. Det kändes bra, och jag hoppas att mormor också tycker det, var hon nu är.

Om framtiden

M och hennes syskon vill ha med min dikt på begravningen och jag har sagt okej, men jag vill inte att mitt namn ska stå någonstans. Min moster Ingrid tycker att jag är dum i huvudet och säger att hon minsann kommer att säga att det är jag som har skrivit den om någon frågar. Jag tror inte att någon kommer fråga.

På jobbet pendlar läget. Ska få börja arbetsrotera så småningom, vilket känns rätt okej, men å andra sidan så känner jag mig mer utanför än på väldigt länge. Finns säkert någon anledning till det, men jag vet inte vilken. Angående Halloweenfesten så känner jag inte riktigt för att gå längre. Allting har liksom planat ut i ingenting.

Jag kollar varje dag så att inte biljetterna till 3 doors down tar slut, men inte ännu. Om jag ser att det börjar närma sig så kommer jag att köpa två. En till mig och förhoppningsvis en till EL. Vi får väl se hur det går.

Egentligen är jag trött och borde verkligen sova. Nu börjar jag jobba om åtta timmar ...

Verba volant, scripta manet (?)

I flera veckor har jag gått omkring och haft följande vers på hjärnan (skriven av Catullus):

Odi et amo, quare id faciam fortasse requiris.
Nescio, sed fieri sentio et excrucior.

Svensk översättning (via engelska):
Jag hatar och jag älskar. Varför gör jag det, kanske du undrar.
Jag vet inte, men jag känner att det händer och att jag plågas.

Lustigt nog kunde jag den inte när jag gick ut gymnasiet (när den var "aktuell"), men för några veckor sedan dök den upp till tre fjärdedelar (sista tre orden fattades) i mitt huvud på jobbet och sen dess har den suttit. Saker som jag inte behöver kunna fastnar. PLU-nummer är också en sådan sak ... Får det lov att vara lite 3171 (fänkål)? Eller några 3187 (miniananaser)? Eller varför inte lite 4612 (ingefära)?

Eller ta de tyska prepositionerna! Durch, für, gegen, ohne, um (styr ackusativ)/ aus, ausser, bei, gegenüber, mit, nach, seit, von, zu (styr dativ)/an, auf, hinter, in, neben, über, unter, vor, zwischen (styr både ackusativ och dativ). Det här är fullständigt koko. Hur ofta använder jag tyska - egentligen?

Man kan ju undra hur relevant den här kunskapen är i det verkliga livet ... Hur ofta känner jag, till exempel, en obeskrivlig lust att citera Catullus, Julius Caesar eller Vergilius? På latin?

Översättning, titel: Ord flyger bort, det skrivna består.