Har pratat med Brittney på telefonen i dag. Hon snackade om Boden, om mitt gamla jobb och allting där. Jag kände mig distanserad, lite som om de inte riktigt existerar längre. Och det gör de ju inte heller, inte för mig i alla fall. Inte på samma sätt. Boden har börjat lösas upp i mitt minne. Många saker som har varit tydliga bilder börjar bli suddiga. Jobbet är en av de sakerna. Det känns om tusen år sedan jag sprang omkring där och plockade frukt. Grejen är väl mest att jag inte kan avgöra om det ens känns sorgset längre.
En mer oroande sak är att jag oftare och oftare är rädd för att jag ska tappa kontrollen över mitt humör. Det händer dagligen att jag spelar upp hela scenarion i huvudet om hur jag får skälla ut folk. Vissa gånger tror jag att det är det enda som får mig att hålla igen i verkligheten. Men frustrationen byggs bara på och på och på. Det fungerar inte ens att skriva längre! Och det frustrerar mig ännu mer ...
(Kom gärna med konstruktiva förslag på vettiga, av-frustrerande, fritidsaktiviteter.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar