Förra torsdagen, när jag jobbade vid manuella disken, var en av mina grannar in och beställde kylda grillade kycklinglår till på lördagen, då hon skulle bjuda sina barnbarn. Jag tog emot beställningen och hängde upp den på tavlan, som sig bör. När jag plockade upp juice i går, alltså åtta dagar efter jag tog emot sagda beställning, kände jag en knackning på axeln. Där står Grannen.
- Du är väl hon som tog emot beställningen på kycklinglår, va?
- Jajomen, det var jag, svarar jag.
- De var inget bra. De var alldeles blodiga inuti.
- Oj, säger jag, Det var ju verkligen inte bra.
- Nej, men jag har sagt det till köksmästaren också, så ... Men jag tänkte att jag skulle säga det till dig så du vet. Så att det inte händer igen.
- Ja, det var ju bra. Fast det är ju inte jag som grillar kycklingarna.
- Men du jobbar ju i charken?
- Bara på torsdagseftermiddagar. Och jag grillar aldrig.
- Jaha. Ja, men det var ju ändå jättekonstigt att de var så blodiga, de där låren.
- Ja, svarar jag.
- Barnbarnen blev väldigt besvikna och jag testade till och med att frysa in kycklingen ifall att det skulle bli bättre*, men de var lika äckliga när jag tog upp dem igen.
- Ja, jag är ledsen, men det var ju bra att du har sagt till, för då kan de hålla lite extra utkik på dem nästa gång.
- Du vet, det var så äckligt när vi satt där och skulle äta. Jag tänkte att jag skulle komma upp och ringa på din dörr och visa dig på en gång, men ...
Och så fortsätter det en bra stund till. Hade hon dock beslutat sig för att komma upp till min lägenhet och gnälla över att kycklinglåren är ogrillade så hade jag jävlarimig förklarat att jag bara är så där trevlig på jobbet och att jag inte bryr mig i hennes kycklinglår så fort jag har stämplat ut för dagen. Hur kan man ens komma på tanken?
* Why, oh dear God, why?!
